En månad

Så kom den dagen också. En månad sen Fredde lämnade oss.. Nästa gång blir det halvår, gången efter det år och sen kommer inget mer. Bara år.
 
Det är så tungt nu. Bara dåliga dagar.. Sjävklart missade jag min tid hos pyskologen, hade tagit fel på tiden och jag som sett fram emot det så mycket.. Men det löste sig ändå, jag kommer få hjälp imorgon. När jag berättat lite saker jag måste vara ärlig om för att jag ska kunna fortsätta leva och som sagt förmodligen behöver mer hjälp än en tid hos en psykolog varannan vecka...
 
Igår gick det knappt att somna. Det enda som snurrade i mitt huvud var när vi stod där runt Fredrik när han somnade in, då jag höll hans hand men han rörde sig ingenting.. Han bara försvann. Sen snurrade begravningen och allt annat jobbigt. När vi gick in i rummet och fick se han för sista gången på sjukhuset..
 
Hur fort livet kan försvinna från en människa, hur kall han blev.. Tankarna på att för en vecka sen då så va allt normalt och jag var lycklig.
 
Jag ser lycka överallt och jag blir så ledsen för jag va lycklig. Fredde va verkligen mitt allt. Mitt liv står så still just nu och hur glad jag än vill va så är jag inte det. Jag är less på de här kvällarna/stunderna då man bryter ihop och det enda jag vill är att Fredde ska vara här! Men så blir det ju aldrig igen för han kommer inte hem igen.
 
Han kommer aldrig hålla om mig igen när vi ska sova och vi kommer aldrig dela säng igen. Det var ca 1 månad och 1 vecka sen vi kramades sist.. Och det finns inget jag hellre vill göra än att få en sista dag med han så jag iallafall fick berätta hur mycket jag älskar han.
 
Just nu så hjälper ju som sagt inga ord från nån heller. Man blir nästan mer förbannad och lessen när folk håller på att livet går vidare, det blir bättre osv.. Även om jag vet att folk menar väl för ingen vill mig nått illa nu. Det vet jag men orden hjälper inte!
 
 
Tankarna på att jag borde gå över till andra sidan jag också dom tar över allt annat. Alla fina ord från folk, min underbara familj och mina vänner. Tyvärr så går dom tankarna  på Fredrik över allt just nu.
 
Jag vill också bli lycklig en dag, jag vet bara inte hur jag ska någonsin kunna bli det igen. Jag är så pass ung än så jag borde inte bara bli 25 år precis som att Fredde bara blev 24 men en glad dag känns ljusår bort nu.
 
 
En månad idag. Sen halvår sen bara år av saknad..
Jag älskar dig så mycket Fredrik, varför va du tvungen att lämna oss? Jag kan inte förstå.. Alla våra planer och drömmar, att du bara rycktes bort från dom? Varför?

..

Klarat kvällen med nöd och näppe. Gjorde en tavla och somnade en stund på soffan. Snart är det dags att gå och sova på riktigt och jag vill inte.
 
Jag hatar att vakna upp när det är tyst och tomt. Tvn har stängt av sig och sängen som är 1,80 bred är på tok för stor för bara en.. Hatar, hatar, HATAR det.
 
Det ligger fortfarande kvar saker på USB minnet som vi oftast såg på tvn i sovrummet, saker som Fredde lagt över och jag kan inte ta bort dom. Filmen The Rose som vi sa att vi äntligen skulle se samma vecka som han gick bort ligger fortfarande kvar och är fortfarande osedd..
 
Fast det är ju såklart bara att ta detta med att vakna själv för så är läget. Bara gilla läget helt enkelt för det kommer vara så en lång tid framöver och hur länge man än är vaken så somnar man tillslut..
 
Sov gott. F <3

Would you know my name

Har legat i soffan och sett DH, sen vände jag mig om och tittade på tavlan och allt bara brast. Tittade på klockan nu och jag minns precis hur jag mådde för exakt en månad sen på sjukhuset..
 
Ibland önskar jag att jag vore troende. Att jag hade något att tro på som min mormor. Hon var prästfru och i hennes dödsannons så står det:
"Mormor var en sällsynt omtänksam människa som ägnade sitt liv åt omsorg mo andra, såväl familjen som vänner och behövande i kyrkans verksamhet. Hon hade en stark tro som gav henne stöd i ett liv med många förluster och en förmåga att glädjas över det lilla. Vi var många som älskade henne för hennes värme."
 
Jag önskade att jag också hade en stark tro men jag tror inte på någonting.. Fredde trodde på Valhall och jag tror nog mer på det än gud. Men jag önskar att jag gjorde det...
 
Jag önskar att jag hade en så stark tro att jag skulle tro att vi möts i himlen en dag. Men det gör jag inte. När vi möts igen vet jag inte var det blir, jag vet bara att vi ska ses igen. Vårat kapitel är inte över och kommer inte vara det så länge jag lever.
 
Jag har en otroligt dålig dag. Ibland när man gråtit så man tror allt vätska har försvunnit ur kroppen så blir man alltid förvånad att man kan ändå gråta lite till.
Älskade Fredrik. Jag är så arg över allt du ställt till för mig nu! Du och jag borde ha myssöndag, jag borde inte sitta här och bryta ihop över att du inte finns mer?! Jag älskar dig så mycket men du har ställt till det för mig bigtime nu.. Du ska ju vara här..
 
 
"Vissa sorters smärta går inte behandla på sjukhus,
de som lider gör vad de kan för att bota sig själva.
En del botar sin ensamhet genom att skaffa nya vänner,
en del botar sitt dåliga samvete med ett penningbidrag.
En del dämpar sin brinnande åtrå genom att vara snälla mot andra.
Men sorgligt nog finns det alltid några som inte kan börja läka,
för de inser att smärtan kommer inte att försvinna."

 
 

Liknande inlägg