Så kom den dagen också. En månad sen Fredde lämnade oss.. Nästa gång blir det halvår, gången efter det år och sen kommer inget mer. Bara år.

 

Det är så tungt nu. Bara dåliga dagar.. Sjävklart missade jag min tid hos pyskologen, hade tagit fel på tiden och jag som sett fram emot det så mycket.. Men det löste sig ändå, jag kommer få hjälp imorgon. När jag berättat lite saker jag måste vara ärlig om för att jag ska kunna fortsätta leva och som sagt förmodligen behöver mer hjälp än en tid hos en psykolog varannan vecka...

 

Igår gick det knappt att somna. Det enda som snurrade i mitt huvud var när vi stod där runt Fredrik när han somnade in, då jag höll hans hand men han rörde sig ingenting.. Han bara försvann. Sen snurrade begravningen och allt annat jobbigt. När vi gick in i rummet och fick se han för sista gången på sjukhuset..

 

Hur fort livet kan försvinna från en människa, hur kall han blev.. Tankarna på att för en vecka sen då så va allt normalt och jag var lycklig.

 

Jag ser lycka överallt och jag blir så ledsen för jag va lycklig. Fredde va verkligen mitt allt. Mitt liv står så still just nu och hur glad jag än vill va så är jag inte det. Jag är less på de här kvällarna/stunderna då man bryter ihop och det enda jag vill är att Fredde ska vara här! Men så blir det ju aldrig igen för han kommer inte hem igen.

 

Han kommer aldrig hålla om mig igen när vi ska sova och vi kommer aldrig dela säng igen. Det var ca 1 månad och 1 vecka sen vi kramades sist.. Och det finns inget jag hellre vill göra än att få en sista dag med han så jag iallafall fick berätta hur mycket jag älskar han.

 

Just nu så hjälper ju som sagt inga ord från nån heller. Man blir nästan mer förbannad och lessen när folk håller på att livet går vidare, det blir bättre osv.. Även om jag vet att folk menar väl för ingen vill mig nått illa nu. Det vet jag men orden hjälper inte!

 

 

Tankarna på att jag borde gå över till andra sidan jag också dom tar över allt annat. Alla fina ord från folk, min underbara familj och mina vänner. Tyvärr så går dom tankarna  på Fredrik över allt just nu.

 

Jag vill också bli lycklig en dag, jag vet bara inte hur jag ska någonsin kunna bli det igen. Jag är så pass ung än så jag borde inte bara bli 25 år precis som att Fredde bara blev 24 men en glad dag känns ljusår bort nu.

 

 

En månad idag. Sen halvår sen bara år av saknad..

Jag älskar dig så mycket Fredrik, varför va du tvungen att lämna oss? Jag kan inte förstå.. Alla våra planer och drömmar, att du bara rycktes bort från dom? Varför?