07:22

För ett år sen natten till idag satt vi vid Fredriks sida och vakade. Pratade, grät, kände paniken. Faktiskt för en ultrakort stund så kände jag lite ro. Jag kände att nu skulle han få vila och inte behöva känna av det som jagat honom i flera år. Den stunden va otroligt kort men.. Va tvungen luta ikull ögonen en stund..
 
Blev väckt strax före kl 07 att nu hade det gått så lång tid, de skulle stänga av respiratorn. Då kom verkligen paniken. Det var slutet, this is it. Det som följer är bara så stört att det knappt går ta in. 07:22 slutade maskinen pipa för hans puls, det blev endast ett konstant tjut. Nu va han borta.
 
 
Jag tror inte det går att sätta sig in i situationen om man inte varit med. Tycker fortfarande det är obehagligt att höra just det ljudet i tvserier eller filmer. Vi fick gå in i ett rum sen och se Fredrik en sista gång. Han började bli blå och var kall. Livet lixom bara sakta rann bort. Tur jag hade min bror med flickvän där.
 
Kom hem till Ostvik efter kl 12. Jag grät, pappa grät, mamma grät, assistenterna grät. Kröp in i famnen på pappa och jag har nog aldrig känt mig så liten och trasig. Min kusin kom på kvällen, kröp in i den famnen och grät med. Jag önskade så att allt var en film, men det var det inte.
 
Allting va bara sjukt och galet. Tog lång tid att bli människa igen. Idag sörjer jag Fredrik och tänker på fina minnen. Vad som än händer i mitt liv så kan ingen ta ifrån mig att jag kommer bära med mig sorgen. Vad som än händer så saknar jag min bästa vän. Jag är bombsäker på att han ändå kikar in ibland och ser vad jag pysslar med. Kollar så hans lilla katt har det bra. Svär lite över att Hampus har en pilsnerbil :) Kollar så Hampus tar hand om mig.
 
Sov gott Fredde. Du vet att vi som blev kvar saknar dig, men i vårat minne finns du bevarad.
1989-2013
 
 

D-day upon us

Imorrn är dagen här. Dagen för ett år sen då jag och min omgivning förändrades. Jag pratade med en gubbe i gruvan i veckan som förlorat sin fru, han sa att inför varje årsdag så känner man det i kroppen..

Det kan jag hålla med om. Igår slogs kroppen ut av en jävla huvudvärk och en trötthet utav dess like. Jag skulle ju och träna på kvällen, var bara glömma. Humöret på botten..


Just nu för ett år sen satt vi i Umeå och de hade börjat stänga av mediciner. 

Timmarna som följer väntade vi på dödens ankomst. Hur sjukt är det inte..?

...

Jag hade ett rätt bra upplägg för detta inlägg men det försvann. Idag för ett år sen började den vecka som totalt skulle förändra mitt liv. Jag minns det så väl när vi åkte in på sjukhuset och jag hade inte en aning att på fredag skulle jag va så trasig som man kan bli. 

Hur jag va så lugn ändå, att det skulle lösa sig... Tills de sövde honom. Då började man förstå att det här var nog mer allvarligt än jag trodde först.. Igår var sista gången vi pratades vid. Jag tänker mycket nu och funderar. Tänk om saker och ting aldrig hänt. Å andra sidan löns det inte för det är ju vad det är.


Händelser i livet formar ju oss till individer. Jag anser att efter något sånt här blir man aldrig den man var fullt ut. Det tycker jag inte man ska heller. Man hittar tillbaka till en viss del, men inte allt. Det var då och nu är nu. Själv har jag märkt att i jobbiga situationer kan jag bara stänga av känslomässigt. Jag blir så jävla kall och hård.. Kanske är det omedvetet att om man inte känner, så går det åt helvete blir det "enklare". Jag vet inte.. Fast inombords bryr jag mig såklart.


Jag har även fått höra på håll att det finns de som tycker att det gick lite väl fort när jag träffade Hampus, känner inte att jag ens ska behöva förklara mig men.. När vi träffades så hade jag inga planer på att "skaffa någon ny". Jag såg mig själv som ensam i många år framöver. Men när jag träffade Hampus så var det bara rätt. Efter allt som var behövde jag någon som fångade upp mig när det gick åt helvete. Jag är otroligt glad över att just han kom in i mitt liv ❤️ 

Min sorg och saknad efter Fredrik har inte försvunnit pga det. Den har förändras och Hampus sällskap hjälpte mig. Trots att inte så lång tid passerat just då så klart jag funderade på vad folk skulle tycka, samtidigt som jag inte tycker folk ska bry sig. Det man väl borde bry sig om är att jag började må bättre. Jag ångrar inte en sekund att jag släppte in Hampus i mitt liv. Sörjer gör jag ändå, men på ett annat sätt idag.

På lördag är årsdagen, då ska jag på graven. Det är fortfarande knäppt att ta in. Fredrik var min bästa vän, den sorgen bär jag med mig resten av mitt liv.


Jag älskar dig Hampus, tack för att du finns.




Liknande inlägg