Hur jag va så lugn ändå, att det skulle lösa sig... Tills de sövde honom. Då började man förstå att det här var nog mer allvarligt än jag trodde först.. Igår var sista gången vi pratades vid. Jag tänker mycket nu och funderar. Tänk om saker och ting aldrig hänt. Å andra sidan löns det inte för det är ju vad det är.

Händelser i livet formar ju oss till individer. Jag anser att efter något sånt här blir man aldrig den man var fullt ut. Det tycker jag inte man ska heller. Man hittar tillbaka till en viss del, men inte allt. Det var då och nu är nu. Själv har jag märkt att i jobbiga situationer kan jag bara stänga av känslomässigt. Jag blir så jävla kall och hård.. Kanske är det omedvetet att om man inte känner, så går det åt helvete blir det "enklare". Jag vet inte.. Fast inombords bryr jag mig såklart.

Jag har även fått höra på håll att det finns de som tycker att det gick lite väl fort när jag träffade Hampus, känner inte att jag ens ska behöva förklara mig men.. När vi träffades så hade jag inga planer på att "skaffa någon ny". Jag såg mig själv som ensam i många år framöver. Men när jag träffade Hampus så var det bara rätt. Efter allt som var behövde jag någon som fångade upp mig när det gick åt helvete. Jag är otroligt glad över att just han kom in i mitt liv ❤️ 

Min sorg och saknad efter Fredrik har inte försvunnit pga det. Den har förändras och Hampus sällskap hjälpte mig. Trots att inte så lång tid passerat just då så klart jag funderade på vad folk skulle tycka, samtidigt som jag inte tycker folk ska bry sig. Det man väl borde bry sig om är att jag började må bättre. Jag ångrar inte en sekund att jag släppte in Hampus i mitt liv. Sörjer gör jag ändå, men på ett annat sätt idag.

På lördag är årsdagen, då ska jag på graven. Det är fortfarande knäppt att ta in. Fredrik var min bästa vän, den sorgen bär jag med mig resten av mitt liv.

Jag älskar dig Hampus, tack för att du finns.