Fredde va och besökte mig i mina drömmar för nån dag sen. Det va längesen jag drömde om han nu, vad jag kan minnas iallafall. Jag tror han bara ville kika in och säga hej. Förut när jag va så kluven inför beslut och frågor, då fanns han inte för att kunna lugna ner mig men då kom han i drömmarna ibland och gav svar. Jag tror definitivt han finns runt mig än men inte lika mycket. Han har nog sett att Hampus tar hand om mig nu ❤️

Fredde hade alltid inställningen att det löser sig, vad än det handlade om. Jag va inte riktigt likadan, men under tiden på sjukhuset så hade jag konstigt nog den inställningen.. Första kvällen på IVA när han krampade och sövdes tänkte jag "oj det här var inget bra, vi blir nog kvar här några dagar". 

Tillochmed sista natten när vi bara väntade på att han skulle dö.. Ja det låter ju hemskt men rakt ut sagt så var det vi det vi gjorde. Ända fram till när respiratorn plockades bort tänkte vi nog alla att vi bara hoppades på minsta lilla livstecknet, på nått slags mirakel? Jag tänkte att det löser sig. Det gjorde det inte denna gång. Det gick åt helvete. Ibland är livet så antar jag, det löser sig inte alltid. Men nu 9 månader efter försöker jag minnas det bra och fina istället för dåliga. Det har jag haft nog av..

Minnena finns alltid och nu ska jag och Hampus skapa våra egna nya minnen :) Det är 8 uppstigningar kvar till semester!  Det blir väl eventuellt en tur till Västerås och power meet men sen längtar jag bara till att ha inga måsten. Ta dagen som den kommer.. Sena sommarnätter med fina Hampus och fina vänner. Det behövs verkligen efter den längsta tuffaste vintern i mitt liv. Idag ser jag iallafall fram emot vad livet har att erbjuda ❤️