Nothing lasts forever

Det värmer i mitt gamla hjärta av folk som hört av sig när jag berättat om mina bra nyheter. Tänk så fina vänner och familj jag har, och Hampus såklart som låter mig få ta all tid i världen att bearbeta allt som hänt.
Idag är det 7 månader sen Fredde lämnade oss och jag tände igår på graven. Pratade lite med han om allt som hänt på senaste.. Någonstans har jag en känsla av att han är glad för mig <3
 
Nu ska jag städa klart efter helgens bravader i lägenheten. Kanske orkar sätta upp några tavlor och hyllor kommande vecka så det slipper stå i hörnet och skräpa än!

Nyhet

Tankar om livet snurrar på, så är det för oss alla, dock har jag på senaste faktiskt tagit mig upp igen från det senaste fallet nedåt..
 
Jag kan inte förstå att efter 6,5 månader så kan jag se lite ljust på livet igen. Sorgen och saknaden efter Fredde försvinner aldrig, men den har förändrats. För en månad sen såg jag endast mörker. Jag hade bestämt mig att mitt liv va över trots att jag bara är 25. Ingenting kunde någonsin bli bra igen.
 
Det är inte på topp helt klart, men att kunna säga att jag faktiskt är glad igen känns så skönt. Det är långt kvar av livet, men det kanske blir bättre. Hjälp från andra kan kanske ta mig på toppen igen en dag.. Då kan jag förhoppningsvis se tillbaka på de fina minnena jag har kvar, alla goda och bra stunder, inte bara döden och sorg. Vilsen är jag ibland men det får jag ta.
 
Ett steg påvägen tillbaka är att jag nu bestämt mig för att göra mig av med soffan som står i Ostvik, den som jag inte tog med till nya lägenheten men inte kunde göra mig av med för alla minnen. Var inte beredd att släppa den just vid flytten och min snälla pappa lät mig ha kvar den tills jag kom till en punkt när jag kunde.. Dit har jag nått nu så.. Minnena finns alltid i hjärtat ändå. En dag kan jag nog kanske packa undan lite av alla grejer jag har kvar då jag inte måste kämpa mig kvar vid dom för livet.
 
Jag är glad för min skull och hoppas alla andra är det.

Heaven knows

Så var det helg igen. Jag tänkte över mitt liv i torsdags efter jag besökt min fina vän Roger. Jag kom till insikt att efter nästan 7 månader så har jag tagit mig upp ett steg från den mörka cirkel jag vart i. Jag har inte insett det själv föränn nu... Då släppte nått inom mig och tårarna bara forsade.. Det behövdes nog för jag har skjutit undan allt på sistone...
 
Men igår då hände nånting och jag vet inte vad. Försöker peppa för kvällens trevligheter men det går tungt.. Det är nästan som att jag borde jobba, eller sysselsätta mig med något varje dag för att slippa tänka. Låter säkert konstigt men det är svårt att förklara. Jag va iallafall beredd på att det skulle komma en våg neråt för det är så det brukar vara. Det var skönt att va uppe ett tag ändå.
 
 
Måste börja göra mig klar och igentligen är det inte för mig själv jag är så orolig över kvällen utan mest om man aldrig kommer igång och bara känner att man vill hem så kanske jag förstör stämningen för andra.. Därför har jag oftast valt att inte fara på kalas när jag är såhär.. Å andra sidan kan jag behöva ut någon gång med.
 
Försöker tänka posetivt nu och stiga upp ur sängen.
Fredde <3

Liknande inlägg