It's been a long day without you my friend

För två år sen denna tiden satt jag och väntade på döden. Denna vecka har känts att den inte är som alla andra trots att jag knappt nämt det för någon. 
 
Det är nog det som är det jobbigaste nu att jag bär på en sorg som aldrig nämns för att det känns som att det ska man inte göra längre.. Och en del jag trodde va okej och hade accepterat vad som hänt visade sig att det inte var så. Jag behöver inte bearbeta detta hos någon psykolog och mitt liv har gått vidare, jag tror att min bearbetning är att kunna få nämna det som vart nån enstaka gång utan att känna mig som en idiot... Att måsta passa sig för vad man säger mest jämt är tröttsamt. Man kanske måste bara få ventilera lite kort om något traumatiskt och tragiskt man vart med om även om livet gick vidare.. Man glömmer aldrig..
 
Idag går iallafall mina tankar till Fredrik. Jag ska på graven med ett ljus och en liten sten. Tänka extra mycket på de som inte är med oss längre.
 
Sov gott Fredrik och vila i frid.
 
 

Sådärja

Bör sova nu efter ett jävla stressigt pass på jobbet. Stressat hela kvällen, middag vid kl 20 och man hinner knappt svälja maten innan man ska iväg. Ibland önskade jag att jag hade ett jobb med mina 45 min lunch... 
 
Tankarna på annat håll just nu och kanske mest på detta året. Klart Fredriks död och årsdagarna påverkar, men man snurrar runt Facebook och påminns ännu en gång av de som inte finns kvar. Inte bara Fredrik, utan kanske mest av alla som lämnat oss sen i December förra året.. 
 
Med dödsbudet i fredags steg antalet till 7. Det är helt sjukt. Jag va faktiskt beredd på att ställa in vårt bröllop för det kändes som att nånting kommer gå åt helvete med all denna död som är i farten... Det kunde bara inte sluta bra. Nu gjorde det visserligen det men faktum är att detta år ksintrats av mer sorg än glädje. Först min moster, sen Jonte, sen Turbo, sen Hampus mormor, sen Ted, sen Calle och nu den som blev en ängel i fredags.
 
Dödsångesten gör sig påmind mer än någonsin. Jag är så rädd att livet ska ta slut nu när det ändå är så jävla bra, att det löste sig tillslut. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag väl tänka mig när Fredrik gick bort att två år senare skulle jag vara gift och livet skulle va okej? Fanns inte på världskartan. Tänk om det bara tar slut? Fast å andra sidan så märker man det väl inte själv...
 
Men tänk om det händer något så tragiskt igen? Jag blir livrädd av tanken och vill helst låsa in alla de jag har kär i ett rum så det inte kan bli något tragiskt igen.. Året har verkligen visat att precis vem som helst kan lämna oss närsomhelst..
 
Men trots allt är jag väl lite klok ibland och inser att kanske just den här tiden på året, när saker och ting gör sig påminda, så tänker man mer än man brukar och kanske borde. Det kanske lugnar sig om en månad.. Kanske får man leva med detta resten av livet, vad vet jag? Det är okej att fundera och jag har lärt mig att mina tankar är okej ändå.. Även om de kanske svämmar över ibland.
 
Efter att ha ventilerat lite av detta ska jag skicka en tanke till de som inte finns med oss längre och sen försöka sova. Godnatt.

Hey brother

Idag är det två år sen den dagen Fredrik åkte in på sjukhus och livet skulle aldrig bli sig likt igen. 
 
Jag minns allt som det vore igår. 

Liknande inlägg