Jul jul strålande jul

Julen står för dörren, jag älskar allt som har med julen att göra. Pyntet är framme , allt är snart klart men julstämningen är borta.

Jag har ett samvete som tar död på mig. Det handlar om min moster som gick bort förra året dagen före julafton. Jag fick inte veta föränn den 25:e, men det spelar ingen roll. Jag tänker otroligt mycket på det, att man slutade hälsa på. Vi bodde i samma stad men det är flera år sen jag var dit. Innan det gick det också år men jag minns hur ledsen jag var efter senaste besöket.


Hon hade blivit så sjuk och kunde inte prata längre, det kunde hon när jag va dit när jag va yngre. Efter hennes död så tog jag reda på en låda med julsaker och det är tungt att ställa fram dom. Just att dagen före den enligt mig mysigaste på året så gick hon bort. Sen mormor dog så firade hon och min andra moster jul ihop ibland men annars var hon nog själv med sina assistenter..

Varför var man aldrig dit? Nu är det försent. Verkligen ett bevis på att man är dum i huvet ibland..


Samtidigt som jag älskar högtider så är de otroligt jobbiga. Jag tänker ofta på min mamma som inte kan delta medans man kanske själv sitter med goda vänner på midsommarafton. Ja jag måste leva mitt eget liv också, men samvetet tar kål på mig ibland.

Jag är så förbannad och ledsen över att sjukdomar finns och det är orättvist att folk som fan aldrig gjort nåt för att förtjäna det ska råka ut för det! Varför just min mamma? Jag har aldrig förstått och kommer aldrig göra. Livet är verkligen orättvist ibland. Jag älskar min mamma mest av allt, men fick jag en önskan så skulle hon få bli frisk.


Denna julen blir konstig och annorlunda på många sätt.. Dags att torka tårarna och tvätta bort mascaran som runnit. Adjö.

Hard work work

Jag har kommit till en punkt med mitt jobb som inte är bra. Det handlar om månader av stress och en alltid underliggande stress att man aldrig hinner göra det man har som arbetsuppgifter... Jag kör bil iprincip hela skiften numera. Vi har ju betald lunch så innebär att vi endast har lunchuppehåll. Det kan vara från 5 minuter till 60 typ. Oftast är det 5-10 minuter i mitt fall..

När vi faktiskt va rätt mängd folk så kunde vi äta i omgångar men är man själv så är det svårt.. Det märks på humöret och kroppen. Jag är konstant trött och att försöka leva hälsosamt som jag vill är svårt när jag iaf förmiddagsveckorna kan somna varsomhelst... Blir många missade träningspass som i sig ger ångest. Man vill men orkar inte.

Sömnen lyser ofta med sin frånvaro och bara för att jag vart vaken ett dygn är det ingen garanti för en god natts sömn nästa kväll.. Har jag otur somnar jag kl 20, vaknar 22 och sen är det bara vakentid.


Det värsta är nog att jag vet att ingen hjälp är påväg på jobbet heller.. Mest troligt blir det väl så att vi får gå ständig förmiddag istället för skift och det är det sista jag vill.. Eftermiddagar är stressiga också och det tar tid att somna, men ändå enklare.

Är less på att vara ständigt trött och stressad. Sugen på att byta jobb och göra nåt annat.. Men då är en ju för snål såklart så man får skylla sig själv.