För två år sen denna tiden satt jag och väntade på döden. Denna vecka har känts att den inte är som alla andra trots att jag knappt nämt det för någon. 

 

Det är nog det som är det jobbigaste nu att jag bär på en sorg som aldrig nämns för att det känns som att det ska man inte göra längre.. Och en del jag trodde va okej och hade accepterat vad som hänt visade sig att det inte var så. Jag behöver inte bearbeta detta hos någon psykolog och mitt liv har gått vidare, jag tror att min bearbetning är att kunna få nämna det som vart nån enstaka gång utan att känna mig som en idiot... Att måsta passa sig för vad man säger mest jämt är tröttsamt. Man kanske måste bara få ventilera lite kort om något traumatiskt och tragiskt man vart med om även om livet gick vidare.. Man glömmer aldrig..

 

Idag går iallafall mina tankar till Fredrik. Jag ska på graven med ett ljus och en liten sten. Tänka extra mycket på de som inte är med oss längre.

 

Sov gott Fredrik och vila i frid.