Alldeles nyss fällde jag en tår eller två. Glädjetårar faktiskt. Jag insåg att om fem veckor ska jag gifta mig med mannen som ligger brevid mig och snarkar. Kanske är det därför sömnen lyser med sin frånvaro?

Jag har tänkt mycket, tänkt på allt. Jag är så otroligt jävla glad för min egen skull, för en gångs skull, att livet blev så bra igen. Allt jag gått igenom före Fredriks död, men kan väl säga att det är nog nästan inget som kan slå det, och allt helvete efteråt. Hur man verkligen kan tappa livsgnistan. Den försvann över en natt och trodde aldrig att den skulle komma åter.

Jag trodde då aldrig att jag skulle gifta mig. Jag trodde helt enkelt att det skulle aldrig bli bra igen.. Men, så blev det. Med allt jag bär med mig i ryggsäcken så har jag lärt mig att livet kan verkligen förändras så fort, så varför ska man vänta? 

Jag vet att det finns åsikter från folk att det först gick fort att träffa Hampus, det tog 6 månader efter Fredrik för han att komma in i mitt liv, och att det gått fort att vi ska viga oss... Men återigen, varför vänta! Javisst det gick fort, men gläds istället åt att livet blev ljust för mig. Jag kommer inte glömma något för det, men jag har lärt mig att leva med min sorg. Det tog ett bra tag ändå, men det gick. Minnen finns alltid kvar inom oss hursomhelst.

Åh vad jag älskar dig fina Hampus. Du kom inte in i mitt liv en dag för tidigt ❤️