En månad

Så kom den dagen också. En månad sen Fredde lämnade oss.. Nästa gång blir det halvår, gången efter det år och sen kommer inget mer. Bara år.
 
Det är så tungt nu. Bara dåliga dagar.. Sjävklart missade jag min tid hos pyskologen, hade tagit fel på tiden och jag som sett fram emot det så mycket.. Men det löste sig ändå, jag kommer få hjälp imorgon. När jag berättat lite saker jag måste vara ärlig om för att jag ska kunna fortsätta leva och som sagt förmodligen behöver mer hjälp än en tid hos en psykolog varannan vecka...
 
Igår gick det knappt att somna. Det enda som snurrade i mitt huvud var när vi stod där runt Fredrik när han somnade in, då jag höll hans hand men han rörde sig ingenting.. Han bara försvann. Sen snurrade begravningen och allt annat jobbigt. När vi gick in i rummet och fick se han för sista gången på sjukhuset..
 
Hur fort livet kan försvinna från en människa, hur kall han blev.. Tankarna på att för en vecka sen då så va allt normalt och jag var lycklig.
 
Jag ser lycka överallt och jag blir så ledsen för jag va lycklig. Fredde va verkligen mitt allt. Mitt liv står så still just nu och hur glad jag än vill va så är jag inte det. Jag är less på de här kvällarna/stunderna då man bryter ihop och det enda jag vill är att Fredde ska vara här! Men så blir det ju aldrig igen för han kommer inte hem igen.
 
Han kommer aldrig hålla om mig igen när vi ska sova och vi kommer aldrig dela säng igen. Det var ca 1 månad och 1 vecka sen vi kramades sist.. Och det finns inget jag hellre vill göra än att få en sista dag med han så jag iallafall fick berätta hur mycket jag älskar han.
 
Just nu så hjälper ju som sagt inga ord från nån heller. Man blir nästan mer förbannad och lessen när folk håller på att livet går vidare, det blir bättre osv.. Även om jag vet att folk menar väl för ingen vill mig nått illa nu. Det vet jag men orden hjälper inte!
 
 
Tankarna på att jag borde gå över till andra sidan jag också dom tar över allt annat. Alla fina ord från folk, min underbara familj och mina vänner. Tyvärr så går dom tankarna  på Fredrik över allt just nu.
 
Jag vill också bli lycklig en dag, jag vet bara inte hur jag ska någonsin kunna bli det igen. Jag är så pass ung än så jag borde inte bara bli 25 år precis som att Fredde bara blev 24 men en glad dag känns ljusår bort nu.
 
 
En månad idag. Sen halvår sen bara år av saknad..
Jag älskar dig så mycket Fredrik, varför va du tvungen att lämna oss? Jag kan inte förstå.. Alla våra planer och drömmar, att du bara rycktes bort från dom? Varför?
1 V:

skriven

Hittade din blogg av en slump och har gråtit mig genom inläggen om din Fredrik och vad ni hade. Stressa inte med att få känna lycka och skratta igen. Det kommer. Du måste tillåta dig att känna dig ledsen, arg, förtvivlad och alla känslor som dyker över dig. Lycka till!

Svar: Tack du fina människa, vem du nu är!
enkoppsprit.blogg.se

2 Kicki:

skriven

Fina Åsa...livet är absolut inte rättvist. Sörjer naturligtvis också men här blir det ju inte alls lika påtagligt tomt som för dej...eftersom vi inte sågs lika ofta. Kan knappt tänka mej in i hur överjävligt det måste vara att vakna upp varje dag och saknaden och tomheten tar överhand. Tänker också på hur overkligt det kändes när vi stod runt sängen och allt kopplades bort...kändes som att man var med i någon sorts tragisk film... Kram vännen💕

Svar: Nej det är ju så, vi sörjer ju på olika sätt och du har ju din egen familj att falla tillbaka på medans Fredde va ju min familj och tanken va ju att vi skulle bli fler.. Och när man sovit med varandra i 6 månader alla nätter utom en så då är det absolut tungt att vakna själv..
Ja det var så overkligt när de kopplade bort maskinerna. Därför va min dröm idag om att han vaknade så verklig. Jag förstod verkligen inget när jag vaknade här på soffan, jag trodde att han levde. Sen återkom verkligheten.. Kram! <3
enkoppsprit.blogg.se

Kommentera här: