För ett år sen natten till idag satt vi vid Fredriks sida och vakade. Pratade, grät, kände paniken. Faktiskt för en ultrakort stund så kände jag lite ro. Jag kände att nu skulle han få vila och inte behöva känna av det som jagat honom i flera år. Den stunden va otroligt kort men.. Va tvungen luta ikull ögonen en stund..

 

Blev väckt strax före kl 07 att nu hade det gått så lång tid, de skulle stänga av respiratorn. Då kom verkligen paniken. Det var slutet, this is it. Det som följer är bara så stört att det knappt går ta in. 07:22 slutade maskinen pipa för hans puls, det blev endast ett konstant tjut. Nu va han borta.

 

 

Jag tror inte det går att sätta sig in i situationen om man inte varit med. Tycker fortfarande det är obehagligt att höra just det ljudet i tvserier eller filmer. Vi fick gå in i ett rum sen och se Fredrik en sista gång. Han började bli blå och var kall. Livet lixom bara sakta rann bort. Tur jag hade min bror med flickvän där.

 

Kom hem till Ostvik efter kl 12. Jag grät, pappa grät, mamma grät, assistenterna grät. Kröp in i famnen på pappa och jag har nog aldrig känt mig så liten och trasig. Min kusin kom på kvällen, kröp in i den famnen och grät med. Jag önskade så att allt var en film, men det var det inte.

 

Allting va bara sjukt och galet. Tog lång tid att bli människa igen. Idag sörjer jag Fredrik och tänker på fina minnen. Vad som än händer i mitt liv så kan ingen ta ifrån mig att jag kommer bära med mig sorgen. Vad som än händer så saknar jag min bästa vän. Jag är bombsäker på att han ändå kikar in ibland och ser vad jag pysslar med. Kollar så hans lilla katt har det bra. Svär lite över att Hampus har en pilsnerbil :) Kollar så Hampus tar hand om mig.

 

Sov gott Fredde. Du vet att vi som blev kvar saknar dig, men i vårat minne finns du bevarad.

1989-2013