If I die young

Livet pågår i vanlig takt, vissa saker ändras och vissa består som alltid.

Det har framkommit saker som gör mig sorgsen.. Det kommer fram bakom ens rygg, egentligen vet jag inte ens vad jag ska skriva.

Det jag förstått av detta är iallafall att jag inte kan nämna Fredde nåt mer. Folk verkar ta åt sig av att ens höra hans namn, nu när livet gått vidare och det gör rent utsagt ont i mig. Jag trodde faktiskt, efter lång tid som jag fick övertala mig själv, att det va okej att sörja. Det som hänt går inte ändra, men allt som kommer efteråt,. 

Jag sörjer inte Fredrik på samma sätt idag, men att inte ens kunna nämna hans namn, prata om människan Fredrik som inte finns kvar längre, ja det är jobbigt. Man ska vakta tungan hela tiden för gudförbjude att man säger fel.. Och ja, med tiden har jag lärt mig att det finns bättre och sämre stunder att kanske säga nåt, men hur fan skulle jag veta det! Detta är inget jag vart med om tidigare, och jag hoppas aldrig någon jag håller kär behöver heller.. Ja en del grejer blev knäppa, men visst fan lär man sig av sina misstag? Att ens åka på graven och tända ett ljus går knappt göra för att man alltid är rädd för vad folk ska tycka.


Ja livet gick vidare. Ja jag är lyckligt gift, men jag kan inte komma ifrån min sorg. Visst skulle jag kunna gå till en psykolog, men jag vet inte vad jag ska bearbeta. Det jag behöver är att kunna nämna ett namn utan att känna mig som världens största idiot.

Men summan av allt detta är att det är inte okej att sörja. Gick livet vidare så får man visst inte göra det, eller man får göra det för sig själv men aldrig någonsin berätta något. Jag kanske måste begrava han förevigt, det som jag svor aldrig göra, bara för att vara alla andra till lags.


Jag älskar Hampus, jag älskar att livet gick vidare, men att folk inte kan acceptera att jag har en sorg att leva med livet ut trots allt, det saknar jag ord för.

Kommentera här: