Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att jag kanske behöver göra det. Ikväll fick jag ett telefonsamtal av Fredriks pappa och vi pratar inte lika mycket som förr, det kändes bra och skönt. Vi pratade om det som var, det som är och det som komma skall. Till veckan på måndag är det ett år sen Fredrik åkte in på sjukhus. På söndag är det ett år sen jag pratade med honom sist..

 

Vi var med om något i Umeå allihopa som jag inte hoppas någon annan behöver vara med om. Vi fick hjälpa varann genom det som skulle hända. Vi fick vara med när någon vi höll kär avslutade sitt liv. Än har jag inte riktigt fattat det hela.. Än minns jag vissa saker precis som det var igår. Jag tänker mycket på Fredrik nu, men väljer att hålla det för mig själv. Mitt humör förändras när det blir jobbigt, men jag pratar inte så mycket om honom längre...

 

 

Ändå vill jag att folk ska förstå och veta att jag har inte glömt. Sorgen kommer jag leva med resten av mitt liv. Sorgen försvinner inte för att Hampus kom in i mitt liv, men det underlättade. Jag sitter i en virrig sits och ibland vill jag bara krypa under täcket och gråta, då man inte vet vad man ska göra.

 

Gick ut på balkongen och tog en cigg nyss, röklukten och den här tiden på året gav mig en stor påminnelse om förra året.. I lägenheten på Anderstorp rökte jag mycket på balkongen och lyssnade på musik. Gråten, paniken och känslan av hopplöshet att livet va över. Det blev ljusare, men fan det är inte lätt ändå.

 

Jag blev glad när Fredriks pappa sa att vi kommer vara vänner för livet. Det tycker jag vi ska, vi har ändå något gemensamt. Vi saknar dig Fredrik vi som blev kvar här..