20

Imorgon är det ett år sen jag satt i kapellet med mina närmaste och tog farväl av Fredrik. Det är nog sällan i mitt liv jag vart så i delar som då. Fick höra att ett tag trodde de att jag skulle spricka för jag va så ledsen.. Jag ville inte gå in ens i kapellet. Jag ville inte säga hejdå för jag ville inte att det skulle vara sant det som faktiskt hänt. Det var en fin ceremoni det jag minns, men så tragiskt..

Jag minns när jag fick se ett utkast på dödsannonen, där stod ett datum för begravning men trodde det var bara ditskrivet, men så fick jag veta att det var det planerade datumet så frös jag fan till is.. Även om det inte var helt slut just då, det som skulle komma var ju urnsättning och stenen, så var det så svårt att förstå. 

Några dagar innan var jag på stan med Emelie för att handla kläder. Begravningskläder fyfan.. När jag kom hem stötte jag på grannen nedanför som undrade hur det var och beklagade sorgen.. Jag gick in, upp för trappen, släppte alla påsar på golvet och sen föll jag själv ihop. Jag hade så ont i kroppen av sorg att jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Det fortsatte länge, sen var jag så slut .

Då plingade det på dörren. Vanligtvis brukar jag inte öppna men det gjorde jag nu. Där stod Stina och Carro med en korg full av diverse saker och sin kärlek. Precis när jag behövde någon som mest  så kom de oannonserade.. Många gånger sen när jag verkligen behövde någon så fick jag slåss med känslorna själv, de kom oftast om kvällar och nätter när folk jobbar eller pluggar. Jag är evigt tacksam för den kvällen..

Jag är överhuvudtaget evigt tacksam till alla som ställde upp på mig och aldrig gav upp när jag gjorde det själv. Idag är jag hel igen, men visst tänker jag på det än. Sorg gör en så fruktansvärt trasig och sårad.


Nu ska jag göra mig klar för Hampus har hittat på något för kvällen. Kram på er alla!

Liknande inlägg

Kommentera här: